Nå då har bloggen haft lite semester, förstrött kollat fotboll, supit, jobbat och vart generellt svår. När säsongen väl ha dragit igång igen gjorde den med besked, gratisbuss till Hedemora (ett förfärligt ställe, nazister, raggare och snorungar), senast man var där var 1995, på Dalarock, då punkare från hela bergslagen gjorde tillvaron lite mer uthärdlig...
Nu såg man gubevars inte hela samhället, utan bara folkets park, de snälla människorna hade dukat upp med fläskfile, potatissallad och himskan mycket bira. Två ordningsvakter förväntades hålla ordning på oss, vilket senare skulle visa sej vara mycket lyckad planering...
CSKA spelade slött, det var ju försäsong, grejen var att det gjorde Bajen också. Enligt mina otränade ögon körde Bajen på två kedjor, ryktet sa att åtminstone 6 spelare var sjuka eller skadade. Bäst var nr 27, Laudon-Sörlin, och nr 12 (23 enligt matchprogrammet) Chriffa Dahlen enligt mina ögon (här ska dock brasklappas å det grövsta, i vanlig ordning är man aldrig tillräckligt nykter för göra korrekta bedömningar på bortamatcher.)
Fyllan var påtaglig hos vissa, det märktes på läktarinsatsen, som knappast kan kallas historisk, undantaget två belevade kamrater, som helt plötsligt i bara de onämnbara, orsakade dynamik på isen, matchen blev aldrig korrekt avblåst, så egentligen förlorade vi aldrig denna match. Tur är väl det, 10-1 i baken är knappst nåt man ska stoltsera med. Roligast efteråt var dansbane vakten som bara vågade skälla ut ena kalsonghjälten, man ska tydligen akta sej för vissa Bajare.
Hemresan bjöd på yterligare skandaler i form av nakenbad i en för evigt glömd, välsignad sjö, hoppas barnen hämtat sej från chocken nu. Vissa lite mer lättviktigare kamrater slocknade i ett saligt rus, och gled diskret hem i natten när vi väl kommit hem till Södermalm. Noterbart var att Hedemoraborna hade uppmärksammat att Stockholm firade sina homosexuella, dagen till ära pryddes alla hockeybajare med blåa plastarmband, det var säkert uttänkt att man skulle använt banden till att planka in på festivalområdet vid Tanto. Eftersom vi är så pass hederliga att vi aldrig skulle bedra en festivalarrangör nöjde vi oss att fira Pride stenhårt på Zinkens pub, det var inte så illa det heller...
Som en eftergift till ev anhöriga och med tanke på sedlighetsroteln
låter vi dessa pojkar vara evigt anonyma.
