Om att resa i polarmörker.

Eftersom den ena bloggskribenten ännu inte kommit över grämelsen att tvingas tjänstgjöra som representant åt den repressiva staten, så tog den andra sej i kragen och åkte sällskapsresa till en helt annan väderzon. Uppsala gör sej inte rättvist en februarikväll i minusgrader. Landskapet runt Gränbyhallen är som hämtad ur Dante inferno: öppet för vindarna, förortslängor som en Ståkkålmsarkitekt aldrig skulle våga komma på tanken att smälla upp; och då är vi ändå begåvade med ställen som Masmo och Visättra.

Resan till arenan visade sej underbart stereotyp: Bajare missar tåget, bajare köper fegisar (3.5:or) på Seven Eleven samt citerar väl valda passager från sällskapsresan..

Gränbyhallen å andra sidan är precis en sån hall som skulle passa Bajen som handsken, doch skulle vår publik göra mer av den än vad som nu är fallet, lite drygt 500 personer hedrar knappast AIS, även om just vi kanske inte ska kasta sten i glashus.

Något måste sägas om matchen, de minnesvärdaste på isen var i tur och ordning Carl Johan Klint, Tobias Suomela och Simon Laudon Sörlin. Tillsammans utgjorde de upplevelser som kommer att hänga med länge, fast av olika skäl. Klint gjorde sånt man inte sett honom göra på mycket länge, Tobias Suomela gjorde sånt man alltid sett honom göra, han var precis som vanligt, och Simon gjorde mål. Inga matchstraff blev utdömd heller, det ju sånt man förväntar sej av de här matcherna. Skärpning!

Puliken var ganska blandad och utgjorde en ganska ansenlig snittyta av Hammarby, iallafall i första perioden. Efter intermezzot med alfahannarna i uniform reducerades klacken märkbart, då ultrasfalangen flydde denna gudsförgätna utpost tillbaka till civilisationen. Klacken verkade dock ta sej samman efter det och levera tryck i hallen, nåt som inte underlättades av discodängorna. Dock hade de slopat Carola detta år till bloggens stora besvikelse. Borta var också de lilakläda publikvärdarna från Livets Ord. Heder ska ges till den lille grabben som stoppade en upphettad situation från att bli värre, han uppträdde moget och borde kunna lära lagmännen nåt om ansvar. Vi på bloggen vill ge vår sympati till den pepparsprejade gubben också, möjligen blev det just han för att han verkade minst militant av alla på läktaren denna kväll.

Lite ska sägas om Almtunas publik också. Det kan inte vara lätt att vara anhängare av en så oglamourös sport som ishockey i Uppsala, de som trots allt masar sej dit förtjänar faktiskt en eloge. Det kan inte vara så fett att vara sportintresserad öht i Uppsala, för det måste man uppbringa en lokalkänsla, en stolthet över staden och traditionerna osv. Inte lätt när en tredjedel av stadens innevånare byts ut varje år. Vi önskar i alla fall Almtunas o dess supportrar lycka till i motvinden, det kan de behöva.

Om återresan är det bättre ju mindre det sägs...

2008-02-15 19:00 Almtuna IS - Hammarby IF 4 - 4 ( 3-1, 1-2, 0-1, 0-0 ) 528 Gränbyhallen