Jaha, ni fick oss till sist...

Döden kom till sist. Efter att ha kämpat, stretat emot och bråkat på gud vet alla vis så verkar styrelsen själv ha gett upp. Den 7:e mars kallas det till årsstämma, med en enda punkt på dagordningen: ska vi konka eller inte? På Idrottsföreningens födelsedag, på datumet för den först matchen för hocken överhuvudtaget, ska vi besluta om nedläggning och konkurs. Det om nåt är ett hån mot gudarna, mot Södermalm och mot oss själva. Men symboliken är passande, ska det gå åt helvete ska det ske med stil. Orskaen till det tillstånd vi nu befinner sej har bara delvis med att göra med gamla styrelsers inkompetens. Det är möjligen universalursäkten för Hammarbyare i nöd. Från sektionsstyrelser till Bajare som ej vill erkänna rakt av att de skiter i ishockey. Ekvationen går int ihop, och den kanske aldrig gick ihop. Vi kanske har lurat oss själva, 200 betalande slår tom Haninge eller Botkyrka! Vi hade gnaget, vi hade Växjö borta, vi hade bortaresorna, hatet mot Läxand, Hovets hörna, A-laget och dess kärlek till oss fans, och det är uppenbarligen inte nog för elitsatsning. Särskilt inte med njugga kommunbyråkrater som ser en chans att undanröja hinder för att de som säger sej vara Stockholms stolthet att äge Hovet i ensamt majestät. Men ansvaret får vi helt och hållet lägga på oss själva. Oss Hammarbysupportrar i vid bemärkelse. Vi vill passa på att publicera vår bloggkompis begravningstal för Hockeyn, skrivet för ett par månader sedan, ack så framsynt. Läs och gråt.

Först och främst ska vi få pisk mot Malmö. Om de nu vågar sej upp till Hovet, vi kanske anfaller dem en gång till... Det är som sagt sista kvällen på Hovet, det kommer nog att bli en sorgmodig historia, på isen och på läktaren. Man kan iallafall hoppas att spelarna får något betalt för matchen.
Vi som går dit imorgon kväll kommer iallafall att gå med högburet huvud. I den sista centimetern stolthet vi har vet vi att det aldrig var vi som gav upp. Vi har stirrat döden i vitögat flera gånger , spottat honom i ansiktet, samman med alla våra belackare som nu fått sista skrattet, men vi vek inte ner oss. Med den vetskapen kommer vi att ta oss igenom morgondagen också, och spotta döden i ansiktet en gång till innan han slår till. Vi kommer åtminstone göra det.