Why does it always rain on me...

...sjöng Travis för mej på Roskilde för sex år sedan. Det var regnigt lerigt, och 9 människor dog av olyckliga omständigheter. Det var verkligen ingen bra dag på jobbet.

Under period två kom jag mycket väl ihåg den känslan från Traviskonserten. Min polare borta, allt är blött, ingen öl och vemod och sorg i överflöd. Bredvid mej stod ett par och försökte rulla en joint. Blev alltid färdiga... nästan! Just precis när de skulle sätta pricken över i blev de alltid knuffade på, och allt fick börja om från början. Det tog en evighet, och jag förlorade dem till sist ur sikte. Jag undrar om de fick den klar...

En period varar lyckligtvis bara i 20 minuter, vilket är tur för psyket, denna period var faktiskt värre än sista mot Nybro (snömatchen) och Björklöven borta. Som en extra sur kallsup kan jag bara nu se Huddingemålen när jag stänger ögonen. (De var snygga ska erkännas).

Tredje perioden visade dock att Bajen aldrig någonsin går att lita på. De tänker inte låta dej ha tråkigt heller. Efter ett snabbt mål av Jonathan Persson började Bajen för ett litet tag anfalla som Röda armen efter Stalingrad (möjligen var man alldeles för osammanhängande efter det målet, de som verligen kan hockey kanske skulle ha analyserat annorlunda...)! Sen blev det visserligen som vanligt villervalla, men Bajen höll färg och lyckades göra det näst intill otänkbara: att för en gångs skull spöa det gäng som verkligen vill vinna mot oss. (gnaget är inte lika motiverat, de tycker bara att förluster mot oss är pinsamma, de har fortfarande inte insett att de är på vår nivå nu.)

Nå så då kan man få med sej ett ljust minne av kvällen trots allt, och unna alla nya hokkifrälsta klackfolk en liten seger. Trots att den satt inne som en tångförlossning.

Det är lite synd att man inte kommer någotpå att skriva nåt om den onämnbara lokalkonkurrenten med en sån bra bild. Men i bland blir det lite för bra. Ni hajar vad jag menar.

070117 Hammarby-Huddinge 7-5 (2-1, 2-4, 3-0) 458 Hovet